måndag 30 september 2013

Ett innerligt tack!


Skriver några rader på bloggen idag för att säga 'tack'. Ett tack till dig som på något sätt ägnat mig en tanke eller två med anledning av mitt inlägg härom veckan. Känner mig omsluten av både vänner, familj och personer jag faktiskt inte känner, men som tagit tid att skriva en liten hälsning med uppmuntran.


Tack för alla värmande ord och hälsningar via kort, mail, sms, blog, Facebook, Instagram...
Tack för fina blommor, choklad och annat gott.
Tack för lagade middagar, klippt gräs och extra famnar till våra barn.


Tack för varma kramar, böcker och fina teckningar.
Tack för mysiga promenader och ljuvliga doftljus! (ni känner mig allt för väl;))

Alla har ni lyft mig och gett mig kraft!


Det är snart en vecka sedan jag opererades för min cancer och jag mår under omständigheterna bättre än någon av oss kunnat tro. På drygt ett dygn efter operationen var jag hemma igen. Visst har jag lite ont och krafterna kommer och går, men jag är vid gott mod och är glad att allt gått så bra.


Nu ska jag göra allt jag kan för att kurera mig och samla kraft inför kommande behandlingar.

Men de tänker vi inte på nu, eller hur?!

fredag 27 september 2013

En ragquilt!


Jag är inte riktigt känd för att gilla snabba projekt. Är ju den där pilliga typen som älskar när saker tar lång tid och behöver mycket omsorg och tålamod.

Men när jag för länge sedan såg en bild på en 'ragquilt' skrevs den direkt upp i min mentala 'att-göra-nån-gång-i-livet-lista'.


Härom veckan blev den verklighet och är nu favoriten vi gärna kryper under när vi sitter /nej ligger/ i soffan och halvsover framför TN:n;)

Jag visste att jag hade en layer cake liggandes i hyllan, så den fick det bli. En layer cake är 42 bitar på ca 25x25 cm som kommer från en och samma kollektion tyger. Riktigt smart och ger en härlig mix av färgkoordinerade tyger. Jag skar till lika många enfärgade tygbitar till baksidan av quilten, samt 42 bitar vadd i något mindre storlek. Sedan lade jag ihop en bit av varje - framsida, vadd och baksida - och sydde ihop dessa bitar med ett kryss.



När alla 42 'sandwiches' var ihopsydda var det dags att lägga ut dem till en quilt - sex bitar på bredden och sju på höjden.

Vad som är unikt med en ragquilt är att man sedan syr ihop dessa rutor med sömsmånen mot rätsidan. Denna sömsmån klipps sedan itu med ca en centimeters mellanrum. Så nära sömmen som möjligt.


När man sedan tvättar och dessutom tumlar quilten fluffar och tuvar den ihop sig i sömsmånen och blir härligt rufsig och mysig. Jag var riktigt spänd på att få se det färdiga resultatet...

Det blev ett snabbt och lyckat projekt, som jag gärna skulle vilja göra fler gånger!

Nu är det 'äntligen fredag' och jag ser fram emot en kväll och helg med min älskade familj. Jag kommer säkert tillbringa några kvällstimmar under ragquilten - inget mig emot!

torsdag 19 september 2013

Att tappa fotfästet...


Det är med tårar jag skriver dagens inlägg - både tårar av sorg och tårar av lättnad. Jag har idag tagit beslutet att dela med mig av den väg jag blivit tilldelad en tid framöver. En väg jag gärna skulle vilja slippa, men som jag bestämt mig för ska tjäna ett gott syfte.

För tre veckor sedan fick jag beskedet att den knöl jag känt i mitt bröst var varje kvinnas fasa - bröstcancer. Fotfästet drogs undan mina fötter och från en dag till en annan vändes min värld upp och ner. Jag har levt mellan hopp och förtvivlan och många gånger fruktat att mina dagar närmade sig sitt slut.

Tack och lov har jag under denna tid varit 'buren' av min familj, mina vänner och min tro på en Gud som alltid finns nära. Denna tro har styrkt mig och Gud har gett mig ett inre lugn som jag vet bara Han kan ge.

I förrgår var jag hos onkologen och fick det lättande beskedet att min cancer inte har spridit sig till andra delar av kroppen och att den går att bota. Därför är jag så lättad och tacksam! Dock har jag en lång väg framför mig med operation, cellgifter och andra behandlingar. Men det finns hopp och jag ser en framtid tillsammans med min man, mina barn, mina vänner och mina drömmar.

Du kanske undrar varför jag väljer att dela med mig av detta...  Jag vill inte bara ta mig igenom denna kamp utan att det kan få tjäna något gott. Jag vill själv komma starkare ur kampen och förhoppningsvis förmedla någon form av hopp. Kan min svaghet ge någon annan styrka, ja då har min sjukdom tjänat ett syfte.

Nu kommer denna blogg inte bli en 'cancerblogg' (inget fel i det), utan jag vill fortsätta dela med mig av min passion och det jag brinner för. Men då det kommande året kommer prägla mitt liv, skulle det kännas konstigt att inte dela även detta. Så känner jag framöver att det jag går igenom skulle kunna vara någon annans styrka, då kommer jag skriva om det. Annars ska jag fortsätta skriva om mina quiltar och tyger - det som ger mig sån energi och livslust!

Med tanke på vad som väntar mig framöver, är jag så tacksam över att jag fått min ateljé så pass färdig som den är. Så ofta jag orkar och kan, kommer jag att vara där ute och låta passionen läka mina sår. Jag har redan varit där en del och det har nästan känts som om jag hängt av mig sjukdomen utanför dörren. Ateljén har för mig blivit en oas som jag inte kunnat drömma om.

Ja, det blev nog ett lite oväntat innehåll på dagens inlägg och det har varit svårt att finna de rätta orden. Jag vill inte få det att låta som jag letar medömkan över det som ligger framför. Däremot är jag tacksam för alla böner och hejarop jag kan få! Det kommer hjälpa mig att ta mig igenom denna kamp starkare än innan!

Med önskan om en välsignad dag!