tisdag 26 november 2013

Det sitter på djupet...


Det sitter inte på utsidan.

Jo, håret gör det visserligen, men känslan när hårtrimmern startades och sattes mot min hjässa kom ur det allra djupaste. Det har alltså hänt. Cellgifterna har nu gett sig på de snabbt delande cellerna i min kropp och till den gruppen hör hårcellerna.

Det var i onsdags jag upptäckte det. Jag satt den kvällen uppkrupen i soffan under en quilt och läste en god bok. Av en vana drog jag handen genom håret och upptäckte något nytt - mängden hår som fanns kvar i min hand...

Det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig mentalt för vissa saker. När det väl händer är man ändå inte beredd. Helt plötsligt blev det ännu mer på riktigt. En av biverkningarna jag visste skulle komma 'som ett brev på posten' hade lyst med sin frånvaro. Nästan så jag tänkte att - det händer kanske inte mig!

Jag är så tacksam över hjälpen jag fick att ta steget. Min kära svärmor kom hem till mig och fick nog dra det tyngsta lasset - hålla i maskinen. Även här var det troligtvis jobbigare att 'stå utanför' än att, som jag, befinna mig mitt i. Jag har ju levt med tanken i många veckor, ja, flera månader.

Efter en kopp kaffe och gott fika som svärmor hade med sig, satte jag mig på en stol i köket. Barnen var i skolan, men hade fått välja om de ville vara med eller inte. Det ville de inte;) Dock var jag mån om att förbereda dem på det som skulle ske, så omställningen blev så lindrig som möjligt.

Jag blundade...
Tog ett djupt andetag...
Och sa:

'Nu kör vi!"

Jag tror inte jag tittade upp förrän hon var helt färdig. Ville inte se, ville inte känna.

Jag har vid flera svåra tillfällen under min sjukdoms gång gjort en sak som hjälpt mig få perspektiv på tillvaron. Även denna gång gjorde jag detsamma.


I mitt inre, la jag mitt liv i en hand och mitt hår i den andra. Ja, då spelar ju lite hår ingen roll. Jag tröstar både mina barn och mig själv med att - till sommaren kommer det tillbaka. Och jag har livet i behåll.

Så här i efterhand känns det inte alls så farligt. Jag har inte gråtit en tår, snarare lett åt mig i spegeln. Jag blev helt plötsligt någon annan - kanske något kaxigare till utseendet. Blir lite påmind om bilden av Sinead O'Connor från början av 1990-talet. Hon som sjöng 'Nothing compares 2 U' ni vet.

Det är faktiskt till och med så att den här händelsen har gjort mig starkare. Även detta har jag klarat av! Jag vägrar känna mig som ett offer och 'gå i dvala' tills allt är över. Jag kommer fortfarande finnas där ute i samhället och bära 'huvudet högt' - med eller utan hår.

Samma kväll som håret åkte av, lånade jag min svägerskas overlockmaskin och sydde 'tuber' att ha på huvudet. Dels för att det är lite kallt och för att peruken som står i garderoben, ja, den får nog stå kvar där. Den versionen och jag har inte riktigt 'klickat' och kommer nog aldrig att göra det.

 
Idag har jag varit på Onkologen och fått behandling nummer två. Samma visa som för tre veckor sedan. Det är just nu uppror inombords, men jag hoppas att jag ska klara denna omgång lika bra som förra.

Läkaren trodde så - så det väljer jag också att göra!

torsdag 14 november 2013

En duffle bag!

 
När vi under höstlovet 'drog väster ut', var det lite extra roligt att packa väskan. Jag fick nämligen använda min nya duffle bag för första gången. Jag hade precis sytt färdigt den och den bara ville följa med!


Jag såg den här väska, med tillhörande mönster, när jag var på quiltmässan i Houston förra hösten. Den tilltalade mig skarpt och lades till på min 'att-göra-lista'. När jag i våras köpte in lite produkter till min butik var detta mönster ett självklart val.


Det som är så bra med väskan är att den är anpassad till att ha som handbagage på flyget. Fiffigt värre;)

Nu ville jag inte bara sy väskan för 'egen vinning' utan den är tänkt att ha som display i min butik. Dels för att kunder ska kunna se den i färdigt skick och sen ville jag prova att sy efter mönstret. För att få lite bättre koll på 'läget', så att säga. Jag kan ju inte ha mönster i butiken som jag själv inte har riktigt koll på, eller hur?

 
Nu har jag lite bättre koll, men det var allt lite pilligt och krävde en hel del hjärngympa. Men sånt gillar ju jag!

Vill du ha ett roligt projekt nu i höstmörkret, kan jag verkligen rekommendera detta mönster. Tygerna jag har använt mig av finns också i butiken. Man behöver alltså inte bara sy quiltar av quilttyger, så att säga;)


Nu får du ha en riktigt fin dag! Det tänker jag ha. Dels har jag en mysdag med min treåring och sen ska vi åka till mitt jobb och hälsa på i eftermiddag! Gott fika väntar, har jag hört...

Mums!

tisdag 12 november 2013

En tickande bomb...


Många fina människor har under den senaste veckan hört av sig till mig och undrat hur jag mår. Tack för er omsorg och att ni har mig i era tankar... Det värmer!

Det är nämligen precis en vecka sedan jag 'kopplades upp' och började cellgiftsbehandlingen för min bröstcancer.

Tre påsar med cytostatika hängdes upp på en ställning och droppe för droppe leddes detta gift in i min kropp. En känsla av kapitulering fanns över mig den förmiddagen. Jag ville så gärna slippa, men visste att det trots allt var för mitt eget bästa. Min kropp ska nu under ett halvår successivt brytas ner för att sedan byggas upp igen - allt detta för att öka oddsen för mig att få leva ett långt och friskt liv.


De första dagarna kändes det som om jag hade en tickande bomb i kroppen, en bomb som vilken sekund som helst skulle detonera och 'ta över'. Ge mig biverkningar som jag fasat för... men det blev inte riktigt så. Jag ska inte säga att de lyste 'med sin frånvaro', men min kropp reagerade inte alls lika starkt som jag trodde den skulle göra. Jag är innerligt tacksam!

Nu har känslan av den 'odetonerade bomben' bytts ut mot en annan. En märklig trötthet har kommit över mig och det känns som om något i min kropp äter kraft och hälsa - inifrån och ut. Men det är väl så det ska vara - och kommer att vara en tid framöver... Även här gäller det att inse fakta, men också att göra ett aktivt val. Att försöka fokusera på det positiva och den glädje de små händelserna i vardagen ger...

Jag kommer att hålla hårt i den kraft jag har. Hålla hårt i drömmen om en fin adventstid. Jag vill planera för en mysig jul tillsammans med min älskade familj. Jag vill längta till lussebak, julgran och 1000-bitarspussel under jullovet.

Hoppas och ber att det kommer bli så!

måndag 4 november 2013

En ny barnquilt!

 

Kommer du ihåg quilten jag sydde till 'Prins P'? I det bloginlägget nämnde jag att jag först började sy en lite mer flickig variant, som sen fick hamna på 'ufo-hyllan'. Det kom ju ut en liten prins:)

 
Först var min tanke att lägga ut den i min webshop till försäljning, men en kväll kom jag på andra tankar.


När mina två äldsta döttrar hade kurat upp sig i TV-soffan under var sin quilt, hörde jag min lilltös säga: "Men mamma... jag har ju ingen:(" Att lägga den blivande barnquilten i webshopen efter den kommentaren var helt plötsligt otänkbart!

Klart tjejen skulle ha en egen!


Kort därefter skred jag till verket och tack vare att jag redan kommit en bra bit på väg, tog det inte så många dagar innan hon fick en alldeles egen quilt att krypa under. Det leende som fyllde hennes ansikte - ja, det skulle jag kunna sy 100 quiltar för att se igen! Det värmde mitt lilla modershjärta...


Om du tycker om tygerna jag använt mig av, finns det några tygbuntar i webshopen. En i grönt/blått, en i rosa/rött och en i gult/brunt. Det finns bara en bunt av varje, så först till kvarn!

Lyckans den som hinner först;)