tisdag 13 maj 2014

Dregglisar och mössor på rad!


Mitt i allt jo-jofarande mellan hemorten och sjukhuset i Jönköping, för mina dagliga strålningsdoser, försöker jag ändå hitta en stund eller två bakom symaskinen. Den funkar som en liten laddningsstation för både kraft, energi och glädje.


För det tar kraft detta farande - det måste jag erkänna. Även om jag försöker bo över på patienthotellet en natt eller två i veckan. Där tar de väl hand om mig, med både middag, bred säng och god frukost. Men att det blir många resor är ju inget att göra åt, eller hur? Bara att sätta sig bakom ratten och gasa - både bokstavligt och bildligt talat.


Förra året vid den här tiden höll jag som bäst på att förbereda mig för att ställa ut lite smått och gått i Hantverksboden i Fröderyd. Där ställer lokala hantverkare ut allt från fina trasmattor, fårskinn, handgjorda askar, m.m.


Även i år är jag med och ställer ut och med tanke på detta ville jag göra lite mindre projekt som besökare kan handla om köplusten faller på. Ni som tittar in här på bloggen ibland, vet att jag älskar att sy bebissaker - allt från babynests, filtar och quiltar. Och varför bryta denna 'tradition'? Därför har jag under den senaste veckan snöat in mig på dregglisar och bebismössor i 'himmelens alla färger'.


Hur roligt som helst!


Är du sugen på att inhandla ett litet 'kit', kommer både mössorna och dregglisarna finnas till försäljning i hantverksboden i sommar. Men styr inte dina vägar ditåt, kan du även hitta dem i min webbshop.

Det enda som tillkommer då är ett frimärke eller två!

torsdag 8 maj 2014

Strålande värre!

 
Nu pratar jag inte om något vackert hantverk eller så, utan den fas jag nu trätt in i, i min behandling mot cancer.

Jag har mött både den ena och den andra som undrat hur det går för mig och hur jag mår. Därför skriver jag några rader här på bloggen idag.

Efter 21 veckor med cellgiftsbehandlingar har jag nu haft några veckors välbehövlig vila. Det har känts riktigt gott och lika mycket som det spirar ute i naturen, har jag känt att kroppen börjat vakna till liv igen. En underbar känsla! Förutom en vända till akuten och en till operationsbordet förra veckan har jag haft fina veckor.


Anledningen till operationen var att den venport som jag fick inopererad innan jag började min cellgiftsbehandling, inte ville vara med längre. Eller rättare sagt - kroppen ville inte veta av den längre. Så bit för bit har kroppen stött ut den och härom dagen tittade den ut genom huden. Ja, det var ungefär lika skönt som det låter... Eftersom det fanns risk för allvarlig infektion, blev det lite snabba ryck, så i fredags plockade de bort den.

För er som undrar vad en venport är, är det en dosa med slang som opereras in under huden, i mitt fall nedanför nyckelbenet. Eftersom cellgifter är så kärlretande går det inte att få dessa behandlingar genom en kanyl i armen, utan det krävs en direktkoppling in i ett av kroppens större kärl.


Men nu har jag alltså börjat min strålningsbehandling. Fem dagar i veckan strålas jag i Jönköping, nio mil bort, och det ska jag göra i drygt fem veckor. Till ljudet av skön countrymusik ställer de, med millimeterprecision, in den stora maskinen. De mäter med linjaler, mäter strålningseffekt, m.m. Min överkropp ser ut som om mina barn gått lösa med varsin spritpenna. Det finns alla möjliga streck, kryss och prickar som sköterskorna använder för att ställa in strålningen. Här sker minsann inget på en höft!

Det har gått riktigt bra de första dagarna att ställa in maskinen och är jag riktigt duktig idag kommer jag få ett gäng tatueringar istället för alla pennmärken. Dock inga namn på mina barn eller koordinater där de föddes, utan sex prickar, fast instansade för alltid. Inte alla som får tatueringar bekostade av Landstinget;)

Om ett par timmar styr jag åter igen kosan mot Jönköping. Idag strålas jag sent och i morgon tidigt på förmiddagen. Natten kommer jag tillbringa på patienthotellet och på så sätt spara en resa.

Säga vad man vill, men jag är innerligt tacksam över den svenska sjukvården!