lördag 27 december 2014

Tacksamhetens lov!


Jag har länge haft denna rubrik vilandes i mitt inre, men inte funnit rätt ord till en fortsättning. Idag när jag var i affären en sväng, kände jag helt plötsligt att tiden nog var inne. Låt mig därför göra ett försök.


Mitt senaste år har varit allt annat än normalt. Backar jag klockan ett år, satt jag säker här i soffan och vilade en tärd kropp och en trött själ. Jag hade ganska precis fått min tredje dos cytostatika och jag kunde påtagligt känna hur dessa 'gifter' åt min kropp inifrån och ut. Mitt huvud var täckt av något helt annat än hår, då detta sedan en tid hade släppt sitt grepp. Kroppen nästan vibrerade av kortison och andra läkemedel som skulle hjälpa min kropp att härda ut under denna period av nedbrytning.


Och den har fått mycket stryk. Operation, 21 veckor med cytostatika, dryga fem veckors strålning och ett år av antikroppar. Än idag lever jag med sviter från behandlingarna och risken finns att några kommer vara mina följeslagare livet ut. Stumma och ömma fötter som gör att jag många gånger får ta stöd när jag reser mig upp efter en stunds vila. En hjärna som har extremt kort närminne och får använda alla krafter för att orka fokusera under en arbetsdag. Ja, listan kan göras längre men jag väljer att stanna här...

 
För jag är ju HÄR! Jag har fått behålla livet och kommit ur denna tunnel. Jag har börjat arbeta igen och för två veckor sedan fick jag min allra sista behandling. Ja, jag vet! Det är helt underbart!

Men trots att denna verklighet som jag fått leva med under det gångna året, och även idag, kan jag ändå känna ett 'tacksamhetens lov' ringa inom mig. Är inte detta paradoxalt, så säg...


Dels har mitt år av kroppslig sjukdom och kamp gett mitt inre en tid av ro och en vila jag annars aldrig hade fått. Jag har också fått en djupare relation till min familj och till vänner som annars kanske fortfarande hade levt i min periferi. Och sen har jag ju haft mitt hantverk - mina älskade tyger, min ateljé och händer som kunnat skapa sig genom sjukdom och smärta. Jag har skrivit det förut, men varje gång jag gått ut till min ateljé har det känts som om jag hängt sjukdomen utanför dörren och att ateljén fått vara en frizon. En gudomlig frizon.


Det finns många i min närhet som jag känner extra stor tacksamhet till - som funnits vid min sida under detta år som gått. Listan kan göra lång, men några av dem är min man, min mamma och min svärmor. När det gäller min svärmor, kan jag inte räkna alla de gånger hon varit här hemma och hjälp till med barnen, bakat bröd, städat, tvättat och lagat mat. Funnits här när min krafter inte räckt till. Jag är evigt tacksam...


Quilten på bilderna i det här inlägget är ett tecken på denna tacksamhet. I våras bad min man mig att sy en quilt till henne - som ett tack. Och naturligtvis ville jag det! Det är andra gången jag syr en quilt i detta mönster och lappteknikdelen i mitten är gjord av drygt 1000 små bitar. Quilten är sedan frihandsquiltad. Jag älskar detta mönster!

Hoppas hon känner kärleken jag sytt in i stygnen, då hon sitter invirad i quilten om kvällarna.

Ska jag vara riktigt ärlig, tro jag nog hon gör det!

fredag 5 december 2014

Imorgon öppnar jag!


Till ljudet av skön julmusik bakar jag en liten kaka för morgondagens 'öppetstund' i ateljén. För det har jag ju lovat - att ha en kanna kaffe och en kaka uppdukade ifall någon vill komma och hälsa på.

Ifall detta låter lockande har jag öppet mellan 10-13 på Brobyvägen 2 i Landsbro. (Man kör in precis innan det gula huset och fram till det röda huset inne på gården.) 


Kaminen kommer att vara tänd, så också ett härligt doftljus från Klinta & Co. Dessutom har jag fått in lite fina nyheter! Vad sägs om bl.a. 'The Boat House' i New England stil.

En av mina absoluta favoriter, faktiskt...

Välkommen till min lilla värld av tyger!